Min graviditet - första trimestern

När jag hade haft stegring och varit underligt trött i en vecka gjorde jag ett graviditetstest samma dag som mensen "borde" ha börjat. Var inte säker på om det blev 2 sträck eller om mina trötta ögon bara spelade mig ett spratt, det andra sträcket var nästan genomskinligt. Textade Daniel att vi måste köpa ett "ordentligt" test när jag sovit klart efter natturen. Två morgnar senare blev det ett tydligt plus på stickan direkt. Äntligen!
Vid vecka 7 fick jag de första symptomen. Efter en lindring spysjuka fortsatte illamåendet och jag var inte i skick att jobba. En vecka låg jag utslagen på soffan, sedan lättade det. Jag åt vad jag fick ner, tänkte inte destumera på vitaminer och proteiner, det var bara att få i sig någonting. Matos, tanken på mat, butiken, tandborstning, min egen deodorant doft och ansträngning gjorde mig illamående och svag. Att laga mat hemma var nästan förbjudet och Daniel som i princip gjorde två jobb fick leva på färdigmat och hämtpizzor. Min räddning blev en påse med russin, mandlar och nötter som jag alltid hade i fickan och kunde mumsa i mig. Jag kunde hålla illamåendet i schack med att småäta och inte hinna bli hungrig, ett kex nu och då på jobbet hjälpte bra.
I slutet av första trimestern började jag må bättre och kunde återuppta träningen. Nu behövde jag inte heller småäta hela tiden, att tugga tuggis gick lika bra.
I början är allt ännu så osäkert, vad som helst kan hända. Så vi valde att inte berätta direkt. T och I frågade om saken när vi var på kryssning så de var de första som fick veta. Till min mamma ville jag också berätta ganska fort. Efter första ultran berättade vi för resterande familjemedlemmar. Då var ju också 12 veckor och risktiden förbi.
Vi hade det första rådgivningsbesöket och fick höra ett litet hjärta slå. Vid ultraljudet flyttades beräknade datumet 4 dagar framåt än vad vi dittills räknat med.

Magen någon vecka efter plusset