Alla förlossningar är olika, och man ska inte jämföra. Men ändå så gör man ju det när man har haft 2 stycken, då det finns något att jämföra.
Jag har ofta fått frågan om min förlossning var snabb, den första förlossningen alltså. "Vad räknas som snabb?" har mitt svar varit då. Förlossningen med Matilda var ca 4½ timme, som för en förstföderska nog lär ska vara snabb. Min andra förlossning blev 5h20min, så lite längre men ändå en ganska snabb förlossning.
Största skillnaden mellan förlossningarna är nog den att Matildas startades med hinnspräckning och Lillebrors startade för sig själv. Och det är nog skillnad. Då hinnorna spräcktes fick jag inga sammandragningar och droppet fick hela tiden ökas för att få igång dom. När förlossningen började med sammandragningar ökade de i snabb takt och var regelbundna från första början. Jag tycker sammandragningar var mycket sjukare nu, än med Matilda. Kanske just för att de fick börja själv ?
Under första förlossningen misslyckades ju försöken med epidural och spinal av någon orsak läkaren inte kunde säga. Och jag fick klara mig med värmedynor och lokabedövning. På köpet fick jag sjuk rygg. Nu valde jag också att prova få epidural men det blev insatt spinal på barnmorskans förslag. Såhär i efterhand kan man fundera om bedövningen minskade sammandragningar så mycket att förlossningen tog längre tid ? Men sen igen så kanske det var bättre för kroppen att det inte gick så fort. Denhär gången spräcktes hinnorna först när jag haft sammandragningar några timmar.
Under första förlossningen provade vi inte olika krystningsställningar utan jag låg på bädden hela tiden som jag krystade. Nu kom barnmorskan med olika förslag som vi provade och körde med så längde det kändes bra. Men båda babysarna klämde jag ut halvsittande i sängen med benen mot barnmorskornas höfter. Med båda var jag så slut att Daniel fick tag den nyfödde i famnen medan jag låg och skakade i sängen. Båda förlossningar har krävt några stygn.
Lustgas som smärtlindring under förlossningen har inte funkat nåndera gångerna. Jag har bara börjat må dåligt av det, denhär gången tyckte jag dessutom det snurrade tillräckligt utan lustgas. Men i efterskedet har bra kunnat använda lustgasen som smärtlindring, när man tagit masken bort och jag andats det rakt i munnen. Så igentligen tycker jag det är synd att det inte funkat under förlossningen för effektivt är det nog, en stund iallafall.
Den största skillnaden i förlossningarna tycker jag ändå har med barnmorskan och stämningen att göra. Med Matilda var det fullt på förlossningen den kvällen och natten, föderskor kom in mera än det fanns rum för. Så under de timmar jag låg i förlossningssalen var vi i princip ensamma mesta tiden, barnmorskan kom in för att kolla läget och så försvann hon igen. Under krystningsskedet var hon ju förstås där hela tiden. Men försvann direkt som babyn var ute och inlindad i lakan. Och jag fick ligga där och vänta på att bli ihopsydd. Dessutom böt det skift just då så det var en annan barnmorska som kom och skötte oss. Eftersom det var fullt på förlossningen fick vi inte mycket tid att "chilla" innan vi blev förda till avdelningen. Jag fick inte ens gå i duschen efteråt.
Nu var jag ensam på förlossningen och barnmorskan hade tid att vara där med oss hela tiden. Hon höll sig nog lite undan när läget var lugnt, men hon var iallafall där. Då det fanns tid och hon inte hade bråttom till följande rum så blev hela stämningen lugnare, såklart när hon inte var stressad. Kände att hon verkligen lyssnade på vad jag ville och kände då hon inte hade någon annan i tankarna. När Lillebror var ute hade vi ju tid att hinna bekanta oss med honom i förlossningssalen. Daniel fick bada honom i badkar (Matilda sköldes av under kranen) och jag fick duscha av mig.
Hur situationen är på förlossningen just då man är där kan man ju inte påverka, och man får ta det som det är. Men det var nog en finare upplevelse när det inte stressades.
Matilda föddes ju med infektionsrisk så hon sku observeras och kontrolleras med vissa timmars mellanrum de 2 första dygnen. Vilket gjorde att det sprang barnmorskor hos oss stup i kvarten tyckte jag. Med lillebror tycker jag vi blev ganska bortglömda då det inte var mitt första barn och förlossning. Barnmorskorna kom in för att presentera sig när det böt skift, och fråga om jag vill ha värkmedicin. Annars såg man inte skymten av dem. Ingen kom heller och kände på min livmoder om den dragit ihop sig, först då det blev tal om hemfärd. Så det var väl inte så viktigt..
Efter andra förlossningen kan jag säga att eftervärkarna var 100 gånger värre och jag hade behövt dendär lustgasen när jag låg i sängen och ammade. Fy s*tan så sjukt det tog! Som en till förlossning flera gånger de första dygnen.
Jag tror jag haft 2 lätta förlossningar fast man just då tycker det är den värsta smärtan man varit med om. Båda har ju gått ganska snabbt och utan komplikationer.
