Det som gick så bra i November med Lupaus-treenihaaste gick ju rakt neråt efter vår söderresa. Nästan hela November tränade jag aktivt enligt programmet och träningsschemat fast jag kände att övningarna kanske var lite för lätta för mig, fick ta extra tyngder för att det sku kännas någonstans. I December var det måndagsjumppa bara engång och sedan paus till början av Januari och hemma slängde jag med min kula kanske 5-6 så träningen var nog ganska noll.
När Januari började kände jag att jag inte orkar ta någon stress alls med träningen och försöka klämma in det någonstans, istället har jag tagit det lugnt på kvällarna. Och det har jag verkligen behövt mera än träningen. Fast man mår bra av att träna så ibland är det bättre att ta bort ett stressmoment och låta kroppen vila. På jobbet går jag ju största delen av dagen så fast jag skippar träningen blir jag inte direkt en soffpotatis sådär bara.
I ett år har jag tränat när jag känt för det, lite nu och då och vad som fallit mig in. Ändå klarar jag nu av sånt som jag inte klarade av innan graviditeterna. Jag kan göra en armhävning på raka ben, något som varit totalt omöjligt förut. Jag har stärkt mina inre magmuskler så mycket att jag kan ligga, hålla ryggen fast mot golvet och föra raka ben ner mot golvet med händerna ovanför huvudet. En rörelse som förut kändes som att ryggen brister och jag bara svankade. Känns bra att någonting iallafall har utvecklats fast träningen verkligen inte är prio 1.
Nu när jag haft paus har jag funderat över vad jag vill träna, och jag sku helst lyfta tyngder och jogga. Men det är inte vad min kropp behöver just nu. Den sku behöva pilates, yoga, kehonhuolto och putkirullausta. Så kroppen och knoppen vill inte riktigt samarbeta just nu. Att börja lyfta tyngder med en kropp som är helt fast gör mera skada än nytta. Sen har jag lite för dåliga nerver för att göra yoga hemma. Nå får se vad jag kommer framtill. Under våren ska jag ändå träffa en pt när gymkortet träder i kraft, så kanske hon har något bra förslag åt mig.
Fast jag inte tränar flera gånger i veckan så märker jag att min kropp ändå förändras, mot rätt håll. Många av mina skjortor blir som påsar på magen och jag har fått gräva fram mina "före-graviditeten"-kläder för att ha någonting som sitter. Mina gamla farkkun går på mig igen utan problem, så ett mål är iallafall nått. Det sägs att istället för att glo på siffrorna på vågen ska man ta ett plagg och använda det som måttstock, tex som mina farkkun. Min måttstock är en klänning jag köpte 2014, mitt mål är att den ska gå fast. Men det är inte så bråttom. Jag vet inte ännu när jag behöver använda den.
Fast jag älskar bodypump, spinning och annan hård träning har jag konstaterat att jag verkligen inte prioriterar träningen just nu. Efter en lång arbetsdag orkar jag inte släpa mig iväg någonstans, hellre umgås jag med mina barn de få timmar vi har på kvällarna. Och när barnen äntligen sover så är jag också så trött jag helst bara ligger och slötittar på tv. Ibland brukar jag nog träna lite när jag är hemma med barnen, men det blir inte samma sak när man måste avbryta hela tiden när någon hänger i benet eller de strider med varandra. Om vi båda tränar hemma samtidigt brukar vi ta barnen med, använda dem som tyngder men då blir det max 20 minuter, sedan tröttnar de och vill göra annat. Måndagjumppan är mera upprätthållande än resultatgivande, man blir inte ens så svettig då det ofta är små rörelser men som nog bränner på rätt ställe. Får bara tänka att all gjord träning är bättre än ingenting. Och mitt mål är inte stora synliga muskler, så varför stressa ? Jag har en kropp som håller i vardagen.
