Jag anser mig vara det. Fast jag tror jag är där mitt i mellan över att vara 'mycket öppen' och 'mycket försiktig'.
Jag finns här på bloggen, Facebook och Instagram. På Instagram har jag lagt upp en bild, hade gärnat lagt upp några till men det funkar inte med min telefon så använder Instagram mest bara för att följa andra och se deras bilder. Hade jag laddat upp bilder på Instagram "hela tiden" hade det nog mest varit bilder på mig själv, hemmet och mat.
Jag hör till dem som anser att allt inte behöver meddelas på Facebook. Jag läser vad andra skriver och tittar på deras bilder. Själv skriver jag ytterst sällan någonting på min Facebook. Den senaste statusuppdateringen jag gjorde löd "Kan man frysa burkvälling i ispåsar?", helt enkelt för att jag behövde hjälp med det. Bilder kan jag sätta upp lite oftare på Facebook än jag skriver någonting. Tycker det är onödigt att "måsta" skriva hela tiden. Oftast blir det en bild med bildtext där jag skriver det jag vill ha fram. Laddar upp bilder i mina album några gånger i året för att andra ska kunna ta del av vad vi sysslat med, i viss mån. De senaste åren betydligt mindre bilder än förut. Det att man på Facebook kan välja vem som ser vad man lägger upp är bara bullshit. Äganderätten på bilderna fölorar man och vänners vänners vänner kan läsa det man skriver om det vill sig, så i princip kan vem som helst ta det av det man lägger upp. Alla vill bara inte tro på det. Dessutom tycker jag att de som vill läsa och är intresserade av vad jag håller på med, kan läsa det på bloggen.
På bloggen skriver jag ganska öppet om vad vi håller på med, lite åsikter och tankar. Men mest om vår vardag. Det finns saker som jag inte skriver ut någonstans, personsignum, efternamn (de som känner mig vet ändå vad jag heter), när huset är tomt och sånt som jag tycker är för privat. Var exakt vi bor försöker jag också hålla utanför bloggen. Imellan vore det så roligt att kunna berätta på förväg att vi ska ut och resa, men det är som att bjuda tjuvarna hit under tiden. Så att vi varit på resande fot berättar jag först när vi kommit hem tillbaka. När vi bodde hemma hos föräldrarna eller i vår höghuslägenhet kunde jag nog berätta att vi skulle bort, risken för tjuvar ansåg jag vara ytterst liten. Endel åsikter håller jag också mig från att skriva på bloggen, det kan leda till onödigt missnöje. Sedan brukar jag också fundera efter vad jag skriver då jag både vet och inte vet vem som läser min blogg. Man vet aldrig vilken skada det man skriver idag kan göra imorgon.
Bilder på mig själv, endast jag som bestämmer om det. Och därför lägger jag upp bilder på mig själv. Bilder på andra brukar jag fråga om jag får lägga upp. Och bilder på Matilda visar jag nu och då, inte överdrivet många och då väljer jag också noga.
Summasumarium, ibland funderar jag mera på vad jag skriver och vilka bilder jag visar, ibland funderar jag inte alls. Förut var jag mindre noga och skulle jag bloggat för 8 år sedan hade jag nog säkert skrivit det mesta.
Jag har mycket samma "kriterier" som du med internet! Jag ha också försökt minska med att lägga upp bilder men de e ju lite trist om ingen varken på FB eller här ser någo bilder, de berättar ju mer än tusen ord och ger nog en helt annan bild, piggar upp!
SvaraRaderaDe e lite svårt med de här bloggande då man int vet vem som läser...har själv av de där att anonyma kan kommentera och namn/webbadress (de som hände Ida att nån skrev namn och linkade till den där bloggen).
Sen igen så läser jag många finska bloggare isynnerhet mammabloggare eller såna som försöker bli gravida som är helt öppna med personliget och ungefär skriver när dom haft de DÄR för att få till en unge, visst e de ju kiva och lätt att följa med när minniskor e öppna men nånstans måst ju en gräns gå.... sen miljoner bilder på sina ungar i vart och vartannat inlägg. Visst e barn söta men int vet ja om ja sku vila att internet e fullt på mig som liten!?!? en del söta bilder tycker ja så fint att lägga upp också så man ser söta ögon och näsa :)
Jo int e de ju roligt att hela tiden läsa bildlösa inlägg, som tur finns de ändå annat man kan lägga upp bilder på än människor :) För mig e de nog helt okej va andra skriver, ja läser ju bara :D Nä int vet ja nu om man måst överbelasta cyberrymden me babybilder, hur söta dom än e! ;)
RaderaSvar: Ja, det är knepigt det där med jobbet. Jag och min bästa vän (barndomsvän dessutom) jobbar på samma jobb och vi pratar alltid om jobbet även på fritiden men om någon annan hör (kanske min man eller barn osv.) så använder vi de boendes rumsnummer för då vet vi ju vilka det handlar om men inte de. Det måste ju vara okej liksom! Jag tycker som du att det blir överdrivet om man inte ens ska få säga vars man jobbar, man är ju ändå anställd där och det är ju en stor del av ens liv! Speciellt för mig som jobbar på ett ganska litet äldreboende för dementa, det känns lite som de är "min andra familj" och ibland är det jobbigt såklart och det måste jag ju kunna säga när jag kommer hem utan att bryta sekretessen! Vissa arbetsgivare tänker nog inte riktigt till.. följer de själva de det vill att deras anställda ska göra? Det är jag mycket tveksam till.
SvaraRaderaMycket bra skrivet! Och det med bilder och fb, helt rätt, bara bullshit att man kan hålla saker och ting privat. Gillar inte alls facebook så där skriver jag aldrig något.
SvaraRadera