Ringde till mödrapolikliniken och sa att jag fått en remiss till dem, fick som svar att de väntade mig redan igår och jag fick förklara att det blivit ett missförstånd. De undrade om jag kunde komma direkt så jag tog en snabbdusch och körde sen till sjukhuset. Stoppade min bok i handväskan men telefonen blev oladdad. Klockan var 11 på förmiddagen när jag lämnade bilen på sjukhusets 4 timmars parkering.
När jag kom dit blev jag visad till kontrollrummet där jag fick samma säng som senast. Barnmorskan satte fast mig i maskinen för att kunna följa med sammandragningar och babynshjärtljud. Hon frågade lite och sa att det nog säkert inte är fostervatten som rinner men att det nu endå kollas. Medan hon väntade på testsvaret mätte hon febern på mig. Hon tyckte att 36,9 var normalt men min normala kroppstemperatur ligger på 36,1 så hon blev lite fundersam. Samtidigt var testet färdigt som visade att vätskan var fostervatten. Hon gjorde försäkerthetsskull ett nytt test. Samma svar. Hon gick iväg och snart kom labben och tog crp och liten blodbild av mig. Klockan blev 12 och jag fick gå till avdelningen och äta lunch.
Under tiden hade barnmorskan konsulterat läkare och eftersom jag inte kunde säga exakt när det börjat läcka fostervatten blev det bråttom. Det kunde ha vari 3 dagar eller en vecka, jag kan inte säga.
Jag fick en kanyl i handen och antibiotika (försäkerhetsskull). Daniel hade jag hållit uppdaterad hela tiden men nu fick jag meddela mina vänner att det inte blir tårtkalas på kvällen som det var planerat. Ringde till mamma och meddelade att hon åkt iväg helt på fel dag, hon ville inte riktigt tro det.
Klockan 13 kom läkaren och 13.10 spräckte hon hinnorna efter att ha undersökt mig. Nu sku de vara bra om jag rör på mig, gå ut och gå i korridoren, sa de. Jo just! tänkte jag. Hemskt roligt att vandra omkring med värsta floden rinnande längs benen. Var uppe så mycket att jag mötte Daniel och hans mamma och gav bilnyckeln till henne. Jag hade lite stress över att jag inte sku få parkeringsböter!
Klockan 15 hade jag ännu inte några värkar att tala om så då sattes jag fast i droppställningen med värkstimulerande vätska, eller vad det nu heter. Började med 10ml/h som sedan ökades var 30 minut. Vi tog det helt lugnt, jag låg och läste för det mesta (tur att jag tagit boken med!).
Liten innan klockan 17 var det middag men då kändes värkarna redan så mycket att maten inte smakade. Direkt efter det flyttade vi oss till förlossningssalen. Där provade jag på lustgas, som jag tyckte smakade illa. Försökte klara mig en stund och lite före 18 bad jag om att få epidural. Allt gjordes färdigt för bedövningen och läkaren kom för att sätta in nålen. "Tvättmedlet" de sprutade på min rygg luktade något grymt och man ville ju nästan sluta andas för att slippa lukten! Daniel som inte fått mat (trots att jag erbjöd min) blev lite svag och fick sätta sig ner. "Det finns mandariner i min handväska, du kan äta en sån!", fast jag själv hade illa brydde jag mig ändå om honom. Han var borta någon minut från min sida och kom tillbaka med nya krafter. Läkaren var färdig att sätta igång och när hon gjorde första försöket med epiduralen hoppade jag till och hon blev nästan arg, sa att jag måste ligga helt stilla. Svarade tillbaka att hon måste säga till när hon tänker sticka mig, så att jag vet och kan hålla emot! Följande försök gick bättre. Säkert 15 försök senare gav läkaren upp, det lyckades inte. Då hade hon provat med både epidural och spinal flera gånger. NU hade jag verkligen sjukt, i ryggen!
19:50 har barnmorskan skrivit "pärjää vielä". Barnmorskorna gick ut en stund och 20:10 informerade jag Daniel att nu kommer den, nu kan jag inte hålla emot längre. Han kallade på barnmorskorna som gav lov att börja krysta. Fy satan! Tur är Daniel inte klen av sig, för jag klämde allt vad jag orkade om hans hand. Skrek honom rakt i örat gjorde jag också. Som säkert alla andra meddelade jag några gånger att nu orkar jag inte mera. Det var bara att fortsätta för det. Och 20:44 var hon ute, vår fina flicka! Daniel klippte av nagelsträngen.
När de lite torkat av henne och kollat henne frågade de om jag vill ha henne. Nä nu orkar jag inte, svarade jag, Daniel får ta henne. Barnmorskornas skift tog slut och vi blev ensamma kvar i rummet. Nattskiftet kom in, presenterade sig, kollade läget och försvann lika fort igen. Daniel såg lagom salig där han satt med det lilla byltet i famnen. Själv låg jag bara helt utmattad och skakade. För att få någonting annat att fundera på än smärtan och skakningarna satte jag näsan i boken en stund.
Vid 22 kom barnmorskan och sydde ihop mig med 3 stygn. Sedan fick vi kvällsmål och barnmorskan försvann igen. Lite senare kom en annan barnmorska in för att tvätta och kontrollera babyn. Jag fick rena kläder. Flickan var 0,1 grad för kall så hon kläddes på med dubbla plagg, filt och täcke (och i sängen 2 värmedynor).
Klockan 23 gick vi till avdelningen, jag också. Helt själv. Installerade mig i rummet och så fick Daniel fara hem och sova. Själv sov jag inte mycket den natten.
Direkt efter förlossningen sa jag att aldrig mera men redan efter en stund hade jag glömt smärtan.
Vi hade egentligen inte alls pratat om förlossningen något mera. Jag hade skrivit ett "förlossninsbrev" som Daniel hade läst igenom, och det fanns nog med till sjukhuset men togs aldrig fram. Vad jag förväntade mig av Daniel under förlossningen hade jag inte funderat på, bara att han sku vara där för mig. Han sku själv få välja hur mycket han deltar. Men han var verkligen duktig, han fanns där för mig hela tiden. Frågade hur jag mådde, bjöd dricka till mig, pajade mig på huvudet. Hela eftermiddagen och kvällen höll jag honom i handen, och han lät mig klämma sönder hans hand. Han var precis det stödet jag behövde.
Så sant du har att skoj o läsa hur de gick för andra :) ! Jag sa det samma, aldrig mer... men nu kunde de no kanske hända att Adelina få ett litet syskon i något skede, men inte än!! :)
SvaraRadera