Midnattsloppet

Igår kom alltså dagen natten jag spänt mig för hela sommaren; 10 km att klara på 1:05. Och som jag tidigare nämnde blev träningen vad den blev, alltså just ingenting.
Och jag är så otroligt stolt över mig själv, jag orkade springa hela loppet, utan att gå imellan! Det trodde jag inte jag sku orka med dålig träning. Jag är helt förundrad över hur bra jag orkade. Och med flunssa dessutom.

Tiden blev 1:12:01, inte illa alls :). 7 minuter per kilometer och en medelhastighet på 8,30km/h.
Vi var 4 tjejer som stod tillsammans på startlinjen (med nååågra andra) och skulle springa tillsammans, men redan efter 10 meter hade vi tappat bort varandra och blivit två och två. Men bra att vi inte tappade varandra helt utan fick en springkompis.

Tummarna upp innan start

Första kilometern var överraskande fort bakom. Sedan gick de följande med att hänga med de andra. Femte kilometersmärket missade jag helt och började undra att hur långt är det egentligen mellan 4 och 5 kilometer, så till min glädje var det ju 6 kilometers skylten som kom emot efter några 100 meter! Då började vara ganska tungt men över halva var ju redan bakom så fortsatte i samma takt. Vid 8 km skulle jag ha kunnat ge upp, men tänkte att nä det är bara 2 km kvar, dehär klarar jag! Mot slutet var det mest uppförsbackar och det var nu inte så trevligt men upp kom jag och det lättade ju sedan när det blev sluttning neråt. Sista kilometern var som vanligt den längsta, 3 gånger längre än alla andra! Men ah dendär känslan när målet närmade sig, och när fötterna var över mållinjen var det slut sprunget.

Första starten 21:15

Direkt efter mållinjen sa det stopp, där stod det stilla och vi fick sakta röra oss framåt för att komma ut från målområdet. Där delades det ut bananer, russin, mellanmålskex och ProFeel kvarg. Sedan ännu vatten och energidryck. 

Enegridryck fick man också på 2 ställen under loppet (och vatten förstås) och det behövdes nog dendär lilla supen med kolhydrater så man fick lite till enegri. (På Naisten10 fick man endast vatten och bara en gång under 10km, ganska dåligt).

När jag packade mina saker hemma upptäckte jag att sensorn till mitt pulsband är borttappad (kiva de) så hade inget pulsband men det var kanske lika så bra så är jag omedveten om vad maxpulsen varit ;). Men sensorn skulle jag gärna hitta...
Tur hade jag duktiga H som springkompis, som orkade kämpa på mig och såg till att vi höll en jämn takt genom hela loppet :).

I mål, samma nyans på skjortan och ansiktet ;)

Idah känns det nog i kroppen att jag sprungit, men inte så farligt.