Tänk

Kvällarna på Åland spenderades kring matbordet med allvarliga diskussioner och "kaksimielinen huumori", mycket skratt och prat kring allt och ingenting. Stämningen kring bordet var så avslappnad fastän vi inte ses så ofta. När barnen gått och lagt sig slutade vi vara ordentliga vuxna och släppte loss dendär barnsliga sidan av oss, eller den delen som finns kvar av oss från tonåren. Tur var det ingen som lyssnade! ;)

Det blev tal om vänner, hur en del stannat kvar och endel har man ingen kontakt med mera. Och att efter att man skaffat barn verkligen ser vem som bryr sig och vill vara vänner. Jag har känt Ida och Marcus i 10, det är en lång tid. Och fast vår vänskap gått i vågor under tonåren vet vi nu var vi har varandra. Att jag och Daniel fått äran att vara gu'föräldrar till deras son betyder ju också att de vill att vi ska finnas i deras liv, och i C's liv. Det kändes bra i hjärtat när vi fick höra att vi skött vår del bra, fast vi inte ses så ofta. Jag skulle gärna träffa C betydligt oftare än vi nu har möjlighet till, gärna också utan att Tildus är där och hänger mig i bunten. Tänker på alla sätt som är möjligt få C att känna sig trygg i vårt sällskap, att han kan lita på sina gu'föräldrar. Alltid då vi ses försöker jag (och Daniel) sitta en stund med C, lite gosa med honom i lugn och ro. 

Endel vänner växer man ifrån, och med endel växer man tillsammans. Vet vart jag vill komma med mitt inlägg men inte hur jag ska komma dit. Därför flummar jag. 

Nåjaa vad jag vill ha sagt är att det känns bra att ha vänner som man kan vara sig själv till 100% tillsammans med, för att de på samma gång är så lika men så olika en själv. Och fast vi blivit föräldrar och har ett stort ansvar, så är vi ännu lika galna som förut.