Förlossningsberättelse

Fast det blir samma saker som i förra inlägget börjar jag förlossningsberättelsen med lite bakgrund ändå.

Både tisdag och onsdag tyckte jag att babyn var lite slö där inne i magen. Jag kände rörelser så var inte jättejätte orolig men ringde ändå till sjukhuset för att höra vad de tycker. Barnmorskan bad mig komma in på kurva för att följa med babyns hjärtljud. Nästan 1,5 timme låg jag i kurva och under tiden hann jag nog känna dedär 10 rörelserna man ska känna i timmen. Babyns hjärtljud var bra, 110-140, men läkaren ville ändå för säkerhetsskull kolla med ultraljud hur den mår. Barnmorskan frågade om sammandragningarna som ritats under kurvan men jag hade bara kännt av 1 av dem som hon pratade om. Läkaren kollade babyn med ultraljud och uppskattade vikten till 3900g, men det var bara riktgivande då den redan var så stor att mäta. Flödet i navelsträngen var bra och moderkakan såg bra ut. Med en undersökning där nere kunde hon konstatera att jag var 4cm öppen. Läkaren bad barnmorskan av boka mitt kontrollbesök på torsdagen eftersom hon gjort det nu i princip. Så istället för kontrollbesök fick jag en tid på morgonen för att spräcka hinnorna. 

På hemvägen var vi via McDonalds och söka en frappe till mig som jag tänkte avnjuta i samband med paradise hotel. På hemvägen ringde jag mamma och bad henne komma över för att hämta bilstolen och berätta vad läget var. Vi kom överens att hon söker Matilda från dagmamman på torsdagen och om det blir något under natten så är det bara att ringa så kommer hon hit. Jag kände lite små värkar efter läkarens grävande och Daniel fick sköta Matildas kvällssysslor. Men den fröken sku inte sova utan sprang fram och tillbaka mellan sin egen och vår säng. Jag orkade inte bry mig om var hon började sova. 

Vid kl 20 började mina sammandragningar komma regelbunde, först med 10 minuters mellanrum för att sedan minska till 5 minuter innan kl 21. Lite före kl 21 sa jag till Daniel att nu får du nog föra Matilda till mamma, dagiskassen med. Matilda förstod nog ingenting då hon sprang här fram och tillbaka och så fick hon fara ti momi och sova?! Jag ringde till förlossnignen och sa att vi nog är påväg in snart då sammandragningar kommer så tätt. Jag packade färdigt kassen och så var det bara att fara iväg. Daniel körde som en blådåre hela vägen till sjukhuset, vet inte hur snabbt det gick men han ödade inte tid med att hålla fartbegränsningarna om vi säger så :D. I bilen kom mina sammandragningar med 2 minuters mellanrum och det var nog verkligen pinsamt (som i sjukt) att sitta där på bänken när de kom. 

När vi kom in gick vi först till "kontrollrummet", vilket jag tyckte var helt onödigt men barnmorskan ville kolla hur mycket jag var öppen, 5 cm. Så jag fick byta kläder och så flyttade vi oss till förlossningssalen. Där funderade vi på smärtlindring och började med lustgasen. Men jag kunde inte andas in av den då jag hade så sjukt att det redan snurrade i huvudet tillräckligt. Vi bestämde för att lägga in epiduralbedövning och läkaren kallades på plats. Då hade barnmorskan ändrat sig och tyckte vi provar med spinalbedövningen istället för att inte dra ut på tiden. Jag sa som jag sagt hela tiden, ett försök med nålen och lyckas det inte så får det vara. Medan läkaren förberedde sig fick jag en kanyl i handen, den ville jag inte alls ha men nöjde mig när barnmorskan sa att den inte behöver vara kvar efter förlossningen. När spinalen sku sättas in hade jag svårt att böja mig i rätt ställning då höfterna var så sjuka och läkaren hade svårt att hitta ett ställe att sticka nålen. När jag tyckt det gått lite för länge och kännt några stick i ryggen frågade jag om inte det där ena försöket for redan. Då stack det till ordentligt och läkaren sa att nu är den på plats. Sedan avslöjade han att det nog var först på 3dje försöket som han fick det och lyckas. Men oj den känslan när spinalen började värka! Det var både skönt och obehagligt, jag kände ju inte av sammandragningar mera men samtidigt försvann ju också känlsan från benen. När spinalen började värka sku mitt blodtryck följas med och jag hade vänster arm fast i både blodtrycksmätare och dropp. Blodtrycket sjönk, men visserligen bara till mitt normala tryck så det var helt okej. 

Innan barnmorskan sku spräcka hinnorna ville jag på wc, fick ta mig dit med eva-ställning och Daniel eftersom det inte var sagt att benen bar. Men jag klarade bra av att gå, musklerna i underlivet var det annat med, de klarade jag inte av att styra. 

Samtidigt som barnmorskan spräckte hinnorna satte hon fast tråden i babyns huvud för att kunna följa med hjärtljuden. Det där att vara fast i alla världens sladdar och slangar tycker jag inte alls om! 

Det kändes bra att stå upp så jag stod och hängde i eva-ställningen medan spinalen ännu hade effekt. Daniel sa att mina sammandragningar blev svagare när jag stod men barnmorskan sa att de nog är lika starka, det är bara sensorn som inte tar upp dem på samma sätt när jag står. 

Jag har igentligen ingen alls hum om klockslag för jag har nog haft ögonen fast nästan hela tiden och inte sett destumera på klockan. Spinalens effekt började sina efter 1,5 timme och när jag kände värkarna igen kom också behovet av att krysta. 00:15 var jag fullt öppen och fick lov att krysta om det kändes så. 

Jag fortsatte hänga i eva-ställningen tills jag kände att benen inte längre orkar stå och jag måste vila dem lite. Men det tog fan så sjukt att ligga på rygg, mina höfter bara värkte och jag ville bara gråta för att det tog så sjukt, i höfterna. Att ligga på sidan gick, men inte att lyfta upp benet för att kunna krysta, benet steg inte för höften höll det inte. Här vid lag blev jag också första gången i mitt liv katetriserad, ingen trevlig upplevelse det. 

Barnmorskan föreslog att vi sku prova pallen, eftersom det är det naturligaste sättet att krysta på. Helt som att sitta på vessan och skita, sa jag. På pappret står det att krystningskedet har börjar 00:45, kanske det var då vi provade pallen.I något skede satte också barnmorskan på droppet som ökar sammandragningar då jag ändå hade kanylen i handen. Enligt mig satt vi där en ganska lång stund, allt känns väl som evigheter i dethär skedet då det trycker på och man bara vill bli av med smärtan. Daniel fick sitta på sängen bakom mig och hålla om mig. Vid varje sammandragning som jag krystade sku han klämma om min övrekropp allt vad han kunde. Så kändest det bäst. 

Jag kände att babyn nog var påväg men att mina höfter inte längre klarade av att sitta så jag flyttade mig tillbaka till sängen. Där provade vi med att jag hade mina fötter mot kanten och försökte krysta men barnmorskan märkte att det inte var så lönsamt för jag hade inte tillräckligt kraft att krysta i den ställningen. Hon kallade den andra barnmorskan på plats ochville att jag sku sätta mina fötter på deras höfter, för så hade jag gjort under den första förlossningen. Jag tryckte min fot så hårt mot barnmorskan att hon inte hölldes på plats för att ta emot babyn så hon fick ta Daniel till hjälp att hålla i mitt ben och trycka det mot mig. Hon märkte nog på mig att mina krafter började ta slut och sa att vi provar några gånger sedan hjälper de till. Nu var jag redan så arg (int kanske arg, men frustrerad) så jag tror det bara var 2 krystningar så kom babyns huvud och hand ut utan att jag igentligen kände det. 

22.10 00:21 föddes han, vår son. <3

Det tog bara några sekunder så hördet det ett argt vrål och Daniel sa att babyn hade full fart på direkt, viftade och sparkade. Så kisade han också innan de ens hunnit få en duk runt honom. Daniel vågade inte klippa navelsträngen denhär gången då babyn var så vild så barnmorskan fick göra det. Sedan torkade de av honom och vägde honom på Daniels begäran. In i en duk och så i pappas famn. Jag låg och skakade så jag orkade inte ta honom. Moderkakan kom ut några minuter senare och var det över. Sedan sku det förstås ännu kollas om jag spruckit, jag själv gissade att jag nog behövde sys ordentligt då han var så stor men det behövdes bara 2 stygn på samma ställe som senast. Så det var bara det gamla såret som gått upp igen. Bedövningen täckte inte riktigt över allt och ni kan tänka er hur det känns att bli stucken med nål mellan benen. Medan hon sydde så använde jag lustgasen som smärtlindring, tog masken bort och nu fungderade gasen som den skulle. 

Direkt som jag kände att jag orkade behövde pojken få komma till mamma då han vrålade av hunger. Sedan låg han nöjt på bröstet hur länge som helst. Vi fick kaffebrickan inrullad och åt turvis medan endera höll babyn. 

Jag bad om att få gå i duschen och under tiden badade Daniel och barnmorskan babyn ordentligt. Vid halv 4 gick till avdelningen och Daniel åkte hem för att sova.

Han föddes i vecka 42, 41+4

Förlossningen tog 5 timmar och 30 minuter. Krystningsskedet 36 minuter. 

Pojken var 51cm lång och vägde 4134g. 

Apgar poängen blev 9/10/10. Han var lite blå i pannan som gjorde att de första poängen sjönk.