Graviditet nr.2

Vecka 5-12
Symptomen kom direkt, och ett test bara bekräftade det vi redan visste. Tröttheten slog som en våg över mig, samtidigt började jag må illa när jag åt och så fort jag stoppade någonting i munnen rapade jag. Illamåendet eskalerade igen ungefär vid vecka 7, och jag fick se till att hela tiden ha någonting ätbart med mig. Denhär gången visste jag bättre och förstod att äta hur illa jag än mådde, annars sku det bara bli värre. På kvällarna och när jag gick i säng sög jag på isbitar. Att sova liggande var inget alternativ, jag fick nästan sitta rakt upp för att klara av natten. Denhär gången höll vi inte det lika hemligt som första gången, mamma fick veta redan tidigt, och för många vänner berättade vi också innan första trimestern var över. Första rådgivningsbesöket var 9+3, och jag fick höra hjärtljuden första gången (vanligtvis lyssnar man inte efter hjärtljud förrän fulla veckor 10-11). Redan nu känner jag att min kropp börjar samla vätska, fngrarna är värst.

Vecka 12-20
Första ultraljudet 12+2, ett foster som bara sover och inte alls vill röra på sig. 100 tankar hann nog gå genom huvudet innan vi fick se en rörelse. Illamåendet ger sakta med sig men halsbrännan har kommit för att stanna. Det mesta ger mig halsbränna och jag börjar äta av medicinen jag har kvar från förra gången. I vecka 15 är jag magsjuk, som resulterar i en halsbränna från hell. Det blir sjukhusbesök flera stycken, ultraljud av magen och babyn, för att sedan skriva kur för uvi och mera mediciner mot halsbränna. I vecka 16 är det rutinkontroll hos läkare på rådgivingen, en läkare som var helt på fel ställe och jag gick ungefär gråtande tillbaka till rådgivningstanten. Tröttheten fortsätter och min aktivitetsnivå är -10. Andra ultraljudet 19+5, och det går inte att ta miste på att det är en liten pojke vi ska få. Min första reaktion var "nej, nu måst ja köpa allting nytt", men den reaktionen stannade inte så länge, som tur :D.

Vecka 20-30
Med första graviditeten visste man alltid precis vilken vecka och dag man var i, med andra var det bra om man visste ungefär i vilka veckor man borde vara. Den första halvan av andra graviditeten gick nog betydligt fortare, och själv var man inte alltid riktigt med. Förutom att jag fortfarande var dötrött hela tiden hade jag ju ett hus och en familj att ta hand, så det fanns inte så mycket tid att grubbla över annat, fast jag mest låg på soffan och vilade. Från vecka 25 tätnade mina rådgivninsbesök från 1 i månaden till 1 varannan vecka. Ett extra läkarbesök och remiss till labben för blodprov, 7 hela rör så det sku nog kollas upp allt möjligt! Jag blir ordinerad thyroxin och får ett sjukintyg till jobbet där diagnosen bara är en kod. Det är mitt i sommaren och jag försöker orka aktivera mig, något litet varje dag för att få igång mig själv igen. Kroppen är så vätskefylld att jag lider, inga skor går på mig och det tar sjukt att gå vissa dagar. Antagligen har jag också foglossning, något jag inte hade första gången mig veterligen.

Vecka 30-40
Jag fortsätter med mina täta besök på rådgivningen, blir också extra läkarbesök för att kolla upp om thyroxinet hjälpt. Mot slutet av gravidteten är besöken på rådgivningen varje vecka, och från vecka 38 hälsar min tant varje gång att nu ses vi nog nästa gång när babyn är född. Men icke, där sitter jag ännu i vecka 40 med min mage. Mina fötter är nu så svullna att Daniels krocks också knappt går på mig, alla kläder spänner och känns obekväma. Fingrarna går knappt att böja. Och i vecka 38 hoppades jag på graviditetsförgiftning för att få bli igångsatt och slippa lidandet. Men mitt blodtryck var för bra för att det sku vara förgiftning, så det var bara att vänta.

Vecka 40-42
Väntar, väntar och väntar. Jag är trött, min kropp är trött och känns som att den just faller i bitar. Nerverna är korta och humöret dåligt. Jag har väntat sedan vecka 37, baby nr.1 kom ju i "förtid" så vad gör att denhär dröjer så länge ? Och äntligen 41+3 bestämmer han sig för att komma, men det hinna byta dygn så det blir 41+4.

Hela graviditen var för mig extremt tung, jag kan inte ljuga och säga att det var en tid på rosa moln, det var mera en tid i ett svart mörker. Och jag saknar verkligen inte att vara gravid.