En erfarenhet rikare, en erfarenhet jag gärna klarat mig utan

När jag kom hem och steg ur bilen kände jag att också kinden nu började domna, benet och armen kändes tunga och sömniga. Väntade en timme, googlade lite men att ena kroppshalvan domnar bort lät ju inte så bra. Hörde med min vän på ambulansen och som tyckte att jag sku ringa någonstans så ringde till jouren och fick därifrån order att ringa efter ambulans. Efter lite sökande hittade mannen på nödcentralen vårt hus och kunde skicka en ambulans, som kom med blåsljus och sirener. Mamma kom och sökte Matilda efter att jag ringt efter henne så Matilda inte sku behöva se vad som händer, hon som är så känslig så tyckte hon kunde slippa dethär. Hon gick glatt med till momis för att äta kvällsgröten där och hade inte sett eller hört ambulansen. Ambulanspersonalen klampade in och undrade var patienten är, "här" svarade jag som tog emot dem i tamburen. De kontrollerade allt det vanliga (temp, blodsocker, saturation och trycket) och hade mig att klämma deras händer och kollade det neurologiska eftersom det handlade om domningar. Något avvikande kunde de också "se" och ringde till neurolgen för att höra vart de ska föra mig; neurologiska avdelningen på Mejlans. Så packade en lite smått i en väska och gick ut i ambulansen där jag fick lägga mig på båren och så sattes det dropp åt mig. De var ändå så finkänsliga att de sparade på blåljusen medan de körde på sandvägen och först på landsvägen kom ljusen på.
Fast jag var helt kapabel att gå på egna ben rullades jag in på bår för "det ser bättre ut" enligt ambulansmannen men sen fick jag nog själv flytta mig till sjukhussängen på jouravdelningen. Men sedan var det prompt stopp för att ens lite stiga upp. Någon kom och mätte samma saker som ambulansen mätte hemma. En labbsköterska kom och stack mig i fingret riktigt hårt (någonstans sku skuggvätskan eller vad det nu heter in men vet inte var hon satte den) och fortsatte sedan med att ta blod från armvecket. Läkaren kom och ställde en massa frågor, tyckte hon frågade samma fråga minst 5 gånger. Sedan hade hon mig och "jumppa" fick lyfta armar och ben, hitta min näsa med ögonen fast osv. Med jumppande kunde hon se att höger sidan var svagare då armen och benet inte hölls stilla utan föll, de kändes så tunga att hålla i luften. Sen fick jag ligga och vänta en stund innan jag rullades ner till magnetröntgen. Medan de förberedde mig frågade skötaren om jag möjligtvis kan vara gravid varpå jag svarade att möjligheten finns alltid men jag tror inte det, de bara skrattade åt mig men bestämde sig för att inte skuffa in mig helt och hållet i maskinen. Och tur det, för då hade jag nog fått panik. Det var redan helt hemskt att få galler framför ansiktet och sen omslutas av ett rör, nu såg jag ändå lite ut från röret om jag öppnade ögonen. Fick hörlurar så jag kunde lyssna på musik under tiden, 20 minuter skulle det ta. Upp tillbaka till jouren och vänta att neurologen kollat på bilderna från mrt. Jag bara väntade att få gå på vessan. Någon kom och tog hjärtfilm på mig och en annan inventerade mina kläder och packade dem i en påse. Efter vad som kändes som en evighet kom neurologen och sa att inget avvikande syntes på bilderna och jag fick lov att gå på vessan, men inte gå själv utan med rullstol. Och hon som skötte mig hade då verkligen inte bråttom fast jag redan då jag blev intagen någon timme tidigare frågat efter wc. Ingenting fick jag äta eller dricka heller men fick lov att ta en liten slurk vatten om jag inte berättade för någon :D. Vid halv 1 flyttades jag till neurologiska avdelningen och fick äntligen börja sova.

Frös som katten då jag inte hade annat än ett lakan som täcke och var så hungrig att det redan gått över men slumrade till halv 7 då jag blev uppjagad på vessan för att lämna prov. Sköterskor kom och gick, sade hejdå och de nya kom för att presentera sig, helt underbara sköterskor hade jag turen att få, så glada och hurtiga. Rumskamraten fick sitt morgonmål men jag fick bara ligga och vänta på att labbproven skulle tas. Sen sku det då tas så många rör med blod att hon fick 5,5 när blodet tog slut och jag fick pumpa knytnäven för att hon sku få röret fullt. Ny ådra och så fylla ännu 2 rör, jag kände mig ganska svimfärdig när hon höll på. Jag hade ätit mat innan klockan 17 och så några vindruvor vid 19 och druckit 1 glas vatten så jag hade iallafall fastat ordengligt. Och äntligen fick jag mitt morgonmål, och dricka.
Jag tycker det hela tiden kom nya sköterskor för att prata med mig och kolla mitt mående och till alla sku jag berätta hur det hade börjat och hur det kändes nu. Läkaren kom också på sin rond och berättade mera om vad hon kunde se från mrt bilderna; ingen propp, inte verenkiertohäiriö, inte ms och överhuvudtaget inget avvikande, vilket ju bara var bra. Men nu sku det tas reda på vad domningarna kunde bero på. Fortfarande var höger sida lite avdomnad, speciellt kinden. Blodproven hade inte visat någonting så läkaren beställde ryggmärgsprov. Och innan dess sku det tas nya blodprover, så det var bara att vänta. En sköterska kom och tog hjärtfilm och någon annan mätte blodtycket under dagen. Någon sa att domningarna kan vara ett migränanfall men jag har aldrig haft migrän så det var ju inte heller så troligt.
Jag valde att ta bedövning till ryggmärgsprovet men ville inte ha diapam som de erbjöd mig. Läkaren stack bedövningen i ryggraden och nästan direkt efter provade hon få in kanylen i ryggmärgen utan att lyckas. Vi tog en andningspaus och provade igen, jag ropade tyst att de tar sjukt i mitt ben och det var tydligen bra för då var kanylen på rätt ställe och det var bara att vänta att de droppade ut vätska, vääääldigt långsamt. Under tiden hann vi gå igenom varandrar förlossningar och både sjuksköterskorna och läkaren var förvånade att min första gick så fort då deras tagit 1-3 dygn, huj. När vätskan droppat klart berättade läkaren om biverkningarna man får från ryggmärgsprovet och hur jag kan hjälpa symptomen; vila, kaffe och cocis.
Och så väntade jag, och väntade och väntade, Att svaren sku komma och läkaren avgöra om jag kunde åka hem eller inte. Hade redan blivit lovad att få åka hem så jag väntade ju på det. Och det gjorde Daniel också, han har säkert 10 gånger skickat och frågat om han får komma och söka mig nu <3. Klockan 17 hade alla svar äntligen kommit och inget avvikande konstaterats så jag kunde bli utskriven. En timme senare satt jag i bilen påväg hem, utan att igentligen veta vad det var som orsakade domninar i halva kroppen. Kinden som ännu hela dagen känns lite borta kändes nu normal. Det ända sköterskorna och läkaren kunde säga var att det verkade vara tilapäinen häiriö eftersom alla prover var bra.

Fick en tandborste och tandkräm på spruta :D

Tog värkmedicin när jag kom hem och har druckit 2 burkar cocis efter det så jag hoppas jag kan sova inatt. Nålhålet i ryggen börjar värka när jag rör på mig så det är nog bara att vara så stilla som möjligt. Klarade inte ens av att hålla masken Mathias i famnen när jag kom hem :'( nu i säng och hoppas det blir en lugn dag imoron.